Jag siktar inte längre framåt, är aldeles för distraherad av det som finns bakåt i tiden. Det som jag faktiskt inte lagt bakom mig, som jag så länge borde gjort, det som finns där i bakhuvudet varje dag, det som gör sådär ont att tänka på.
Har börjat inse nu att jag faktiskt måste lägga det bakom mig, men hur? kan inte bara "sluta tänka på det", det funkar inte. 
Det krävs sååå mycket mer.


kan verkligen inte förstå mig på hur dina tankar går, har haft så många teorier, men inget går ihop nånstans.
finns ju inte en chans i världen att du mår bra av detta, eller?
en sak som är säker, är att dina barn gör inte det iaf.